Går och lägger mig vid 00.30 efter en mysig kväll. Har inga känningar överhuvudtaget och tror verkligen inte att det kommer att hända under natten heller. Jag vaknar exakt kl. 02.00 av att värkarna har slagit igång. De kommer med 5-6 minuters mellanrum och håller i sig i cirka 50 sekunder före de släpper igen.
Kl. 03 ringer jag in till BB för att rådgöra med vad jag ska göra, om jag ska komma in eller vänta hemma.. Barnmorskan tycker att vi kan komma in för en CTG kurva för att kolla upp värkarna och att vi sen ska få åka hem igen.
03.25 sätter jag mig i bilen, har BB väska med för säkerhetsskull. På vägen till BB blir värkarna än mer intensiva och kommer med ungefär 2 minuters mellanrum. Kl.04.00 ligger jag inne på intagningsrummet och CTG:n är inkopplad. Då ännu säger hon att vi nog får åka hem sen, jag är ju ändå en förstföderska och det tar tid.. Hon ser inte riktigt på kurvan hur tätt värkarna verkligen kommer, den var nog inte på plats ordentligt, för tro mig, jag kände ABSOLUT när värkarna kom ;) Hon undersöker mig; 3cm öppen och jag svor för mig själv en aning, ska det hålla på SÅHÄR i många timmar till, det ska ju ta så lång tid har man hört.. Här känner jag att jag tappar mitt fotfäste lite, jag vet inte hur jag ska vrida och vända för att göra det bästa av saken. Blev lite rädd för värkarna som kommer väldigt intensivt
Kl.5 får vi ett rum och BM skickar mig i duschen för att lindra lite. Hjälper nada. Värkarna kommer oavbrutet, ingen paus för att andas där inte. Går in på rummet, begär smärtstillande, får 1gram Panadol. Det var ju som en fis i rymden i sammanhanget just där och då. Står på alla fyra i sängen och vill ha en pistol och ta bort mig med ;) Sambon står bredvid och är trött, han vill ju sova han... Hahaha snacka om att kunna slappna av i alla lägen. Begär något annat än en Panadol,
BM föreslår att vi går till förlossningsrummet för att ta lustgas. Kl. är då ca. 5.30. Lustgasen funkar, tar bort de allra värsta topparna. Allt går så snabbt ändå och det känns som om mitt fotfäste kommer tillbaka lite sakta. Att jag kan koncentrerar mig på att andas igen och istället för att streta emot hjälpa den lilla neråt.
Kl. 06 ändrar värkarna karaktär och det börjar kännas som om jag vill krysta. BM säger åt mig att inte krysta, hon tror inte att jag är tillräckligt öppen. Efter en snabb undersökning konstaterar hon att det är fri passage och mera personal tillkallas. Allt går snabbt, jag måste få antibiotika genast! Gärna före bebis kommer ut för hennes bästa. Kanyl sätts i handen och bloden bara droppar ikring... Sen kommer det in en liten finska som nog har jobbat i många år, hon spänner sig verkligen inte för att det är bråttom med AB, jobbar lugnt och metodiskt, önskar att det skulle ha varit hon som skulle ha tagit hand om oss från början.
Kl. 06.15 får jag börja krysta. Vilken befrielse, efter att jag fick klartecken blev min förlossning en riktig drömförlossning. Om en förlossning skulle innebära enbart krystningsarbete skulle jag göra om det många gånger till.
Personalbyte mitt i det, två väldigt trevliga kvinnor som får äran att vara med i slutskedet och ta emot vår lilla älskling.
Kl. 07.18 är hon ute, vilken skön känsla. Och jag glömde väldigt fort de hemska värkarna för bara nån timme sen.
Apgar var 9, 9 och 10. Lite blå var hon och hade navelsträngen ett varv runt halsen.
